depp
Jag blir nästan alltid deppig, när jag tänker tillbaka. Tillbaka till slutet av sexan, då alla tankarna började. Alla dem här tankarna att bara sluta leva. Att ta sista andetag. Och se sitt liv åka i revy. Ja jag har tänkt mycket på döden.
Ända sedan min farfar dog så...jag vet inte.
Nu känns det bara som drömmarna och tankarna ska vinna. Känns som om jag har kämpat för länge. Som om jag inte orkar mer.
Men tackolov att jag har mina vänner omkring mig. Även de från internet. Annars utan dem så skulle jag inte ha levt.
Det skulle ju inte vara någon att komma till. Att få gråta ut hos. Och bara berätta, och att inte bara ha allt inom sig.
Och bara för jag vill trotsa mig själv så ska jag ge er en bild på mig. Eller ge och ge ni får se mig.
Och jag bryr mig inte om jag är ful eller inte.
Kommentarer
Trackback
